Visum

Jag skrev ju innan att amerikansk byråkrati är ett kapitel för sig. Här kommer det kapitlet.

Far man till USA och stannar längre än tre månader behöver man ett visum, ett J-1 exchange visitor-visum i mitt fall. För att få det här visumet måste man först fylla i en ansökan på nätet på amerikanska ambassadens hemsidor. I ansökan frågas det allt mellan himmel och jord: Har du varit anställd under de senaste fem åren? Vem var dina arbetsgivare? Vad är deras adresser och din chefs kontaktuppgifter? Vad heter dina föräldrar och när är de födda? Har du släkt i USA? Vem är de? Vad har de för förhållande till dig och till varandra?....Och de mer underliga frågorna: Har du varit prostituerad under de senaste 10 åren? Far du till USA för att arbeta som prostituerad? Har du någon kontakt till terroristorganisationer? Har du utfört folkmord?... Wtf alltså?? Alla terrorister sitter ju säkert snällt och kryssar i "ja".

Nå jo, när man väl fyllt i blanketten måste man boka tid till intervjun som ordnas på amerikanska ambassaden i Helsingfors under vissa begränsade tidpunkter. När jag skulle boka min intervju i juni fanns de första lediga tiderna i slutet av juli. Så jag bokade tid till sista tisdagen i juli då jag råkade ha två dagar ledigt från jobbet. Före man far på visumintervjun måste man se till att man har betalt två avgifter, en SEVIS-fee och en MRV-fee. Den första har att göra med den visumtypen som jag ansökte om, tror jag, medan den andra är betalning för att visumet ska kunna behandlas maskinellt. Tycker det är helt dumt att de tar betalt för att något processas digitalt, är det inte så att sådant snarare sparar på kostnader för myndigheterna och inte tvärtom? Fast vad vet jag. Förutom att dessa avgifter ska betalas ska man skaffa fram alla möjliga papper som man tar med till intervjun. Dem går jag inte in på, den historien handlar bara om e-mail och kopierande.

Den där tisdagen i juli for jag och mamma i väg till Helsingfors på visumintervju. Vi hade kvällen innan kört till Åbo och startade därifrån kl 7 på morgonen för att vara i Helsingfors i tid. Det var en ljuvligt solig sommardag då vi kom fram till ambassaden och området kring ambassaden var jättefint. Vi parkerade bilen bredvid ett härligt café (Café Ursula) där vi åt morgonkaffe (ja, jag drack ju te). Sedan gick vi till ambassaden där det stod en skock med ungdomar kring en vakt. Vakten frågade efter pass och mötesbekräftelse och sedan skickade han in mig till säkerhetskontrollen som var likadan som de på flygplatserna brukar vara. Från säkerhetskontrollen fick jag bara ta med mina papper till intervjun. Min telefon gav jag tidigare åt mamma då jag såg att en annan pojke gjorde så. Mamma lämnade och vänta på utsidan av ambassaden.

När säkerhetskontrollen var klar förde en vakt mig till ambassadbyggnaden där jag möttes av två små rum med cirka 35 ungdomar och ingen luftkonditionering förutom en golvfläkt. Där satt jag och väntade på min tur och pratade några ord med en trevlig flicka från Lahtis som också skulle på utbyte. Efter en timme blev jag kallad till den första av de tre diskar som fanns i visumrummen. I det skedet hade jag redan börjat tro att de glömt bort mig då min intervjutid egentligen skulle ha varit mer än en timme tidigare. Vid den första disken fick jag ge alla mina papper, varefter jag efter en stund blev skickad till disk nr 2 för att ge alla mina fingeravtryck. Till slut blev jag kallad till den sista disken där en trevlig amerikansk tant frågade mig om olika saker, bl.a. om jag visste vem den kändaste människan från Springfield var. Det visste jag ju förstås inte, men det var Brad Pitt. Jaha ja, kul. Vid den disken fick jag sedan veta att min ansökan gått igenom. Därefter blev jag eskorterad ut igen till porten där jag fick mina saker. Stackars mamma väntade utanför ambassaden i en och en halv timme för hon kunde ju inte gå någonstans då hon hade min telefon! Någon vakt hade t.o.m. kommit och sagt åt henne att hon inte fick stå så nära ambassadens mur. Då gick hon över vägen till den brittiska ambassaden där de inte är rädda för korta mammor med lockigt hår och högklackat.

Redan på fredag samma vecka fick jag på posten mitt visum som de hade limmat i mitt pass. Till mitt stora förtret ser jag ut som en brottsling på det. Hello gränsbevakning!